på onsdag väntar den första begravningen i mitt liv hittills och den som ligger där framme i den vackra vita kistan är en människa som förevigt kommer va en av dem personer som kommer ha betytt mest för mig och som kommer förbli en av dem mest älskade- min mormor. jag är nervös, jag har aldrig någonsin förlorat en älskad förut, de va så mycket nya känslor som kom upp och nu när hon kommer ligga därframme i en vacker kista kryllandes av vackra blommor, kommer jag klara det. men samtidigt så tänker jag, jag har ju redan insett att hon är död, att jag aldrig kommer få kolla in i hennes vackra ögon eller se henne dra handen genom sitt korta knallvita hår.
Hon kommer ligga på en minneslund så kistan med henne innuti blir det sista, efter det förblir hon aska. Men hennes själ finns kvar, och om många år så ses vi igen på en annan plats. Jag har alltid varit emot det, inte finns det nått kvar när en person lämnar jorden, men sen hon dog så har jag känt att det faktiskt finns något.
På begravningen kommer jag framföra en egen sång tillägnad min älskade mormor Rosa, jag kommer stå bredvid dig, och du liggandes brevid mig och det ska förbli en av de vackraste stunder i mitt liv.


Min mormor Rosa, bilden är tagen två veckor innan hon lämnade oss.