Jag blev så glad när jag hittade den här texten bland alla mina dokument, den skrev jag om en kärlek jag hade för en kille... Låter urtöntigt, men tycker texten förklarar så bra om hur det kan vara ibland...


I en vintervärld, finns det någon tro?

två solairebrända kroppar, en fet godispåse, en hawaii pizza, en underbar vän, lite relax, bra filmer, citronvatten & en stor skön säng det är så vi skulle beskriva våran kväll... just nu sitter vi & tjaffsar om att få klappa vilmsan, nu ska vi se en film. ni kan kika på våra bilder, lite sommar sisådär.
puss på er <3

du sitter på en stol, den är bara bekväm att sitta på när du sitter på ett visst sätt. längst in i hörnet av det mörka rummet du sitter i finns en dörr, du kommer bara kunna öppna och stänga den efter dig en gång i ditt liv. det ända som är skillnad är att du får ta det steget när du vill. jag har absolut inte börjat rest mig från stolen och börjat gå mot dörren än, men ibland känns det enkelt, en enkel utväg det vet vi alla. min dröm är att dö på min hundra års dag, sitta där med min familj hinna säga hejdå och berätta för dem om allt man gjort, allt man är stolt över. det är en av alla mina tusen drömmar. jag är 16 år och jag vet att jag slits mellan tusen olika världar varje dag. det finns inte en säker tanke inom mig. man undrar efter varje korsning om man valde rätt, vart den nya vägen leder. målet med livet är att vara lycklig enligt min mening. men det är jätte svårt som en 16 åring att sitta här och tro på sig själv. när ingen ork finns. man ska räcka till överallt och gör man inte det då känner man sig ännu mindre som person än när man inte ens gjort något. livet är så himla farligt och det känns tufft nu när man ska kämpa sig till en lycklig vardag helt själv, ställa och styra med sig själv. längst där inne i mitt huvud snurrar tankar om - är jag normal, tänker jag samma sorts tankar som alla andra. det är tufft när det känns som ens huvud är proppfyllt med information, den kan bara inte ta in mer kunskaper. när man tvekar på sig själv. när man inte känner att man räcker till. att orken inte finns. det är tufft att förstå att man innerst inne är ensam, de är bara jag och jag. ingen annan som ska se till att vara den jag är och vill vara. många har nog slutat läsa för länge sen, men jag gillar när mina fingrar löper över tangentbordet utan att jag behöver tänka. mina närmsta drömmar just nu sträcker sig över en resa till våran stuga i Norge som bara jag och min brorsa ska göra. men framförallt sommaren, gotland, skåne och en häftig resa utomlands där jag bara ska springa, sola och bada med min mamma och pappa. jag är inte ledsen, jag är inte arg, jag känner bara att livet är en väldigt stor utmaning och jag har nog inte varit mogen innan att inse att det här kommer bli jäkligt tufft och samtidigt en underbar resa som jag hoppas få dela med människorna som just passar in på den jag är, som tillåter mig att få vara den jag är, de som vill älska mig för den jag är.