Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta den klara morgonen du kom vandrandes på stigen emot mig. Dina ögon var inte lika klara som jag kom ihåg dem. De var som att du gråtit i timmar och tillslut gnuggat med dina grova händer tills du fått skavsår på dina friska ögonvitor. Du mötte inte min blick den morgonen, du kastade dig in i min famn och du behövde inte säga ett ord jag visste redan vad detta skulle komma att betyda.

En månad tidigare hade vi suttit vid de blåa båtarna nere vid hamnen bredvid den gamla skruttiga bryggan som jämt fiskmåsar brukade sprida lite extra avföring på.
Jag hade kastat mig på cykeln direkt efter mamma kommit in med det röda kuvertet bland posthögen. Jag hade aldrig öppnat kuvertet utan jag hade vetat direkt och jag visste att du var redo och jag visste att du satt och väntade på mig till vänster om bryggan.

Vi sa egentligen inte ett ord på flera timmar den där kvällen, du hade lagt handen över min efter att jag suttit mig ner i ditt knä. Jag hade kollat bak mot dig och du hade kollat på mig som ingen annan gör, som ingen någonsin tidigare hade gjort. Inom mig gjorde det ont, jag kände smärtan av att vara rädd för att det här kunde vara för bra för att vara sant.
Jag förstod egentligen inte vad verkligheten riktigt erbjöd mig. Den där killen med sina klarblåa ögon som lät sitt blonda lockiga hår täckas av en svart basker dag ut och dag in. Killen som alla beundrade som alla ville lära känna och killen som inte själv visste sitt höga värde, han var upp till öronen förälskad i mig.

Jag hade börjat i gymnasiet det läsåret och jag var bara en osäker tjej utan några krav. En dag hade du stått där ett tag i trappuppgången med dina retliga kompisar som skulle kunnat göra Obama osäker på sin position bara genom deras kalla blickar som stirrande kritiskt mot alla. Där stod du, du var inte gjord för den platsen. Jag vet att jag gick förbi er, men jag fick aldrig den känslan för sen den stunden när du log mot mig har mitt liv känts som ett liv gjort av svävande moln. Jag har känt mig som den tjejen som klarar allting, du och jag vår kärlek gav glöd och helt plötsligt var ingenting svårt längre.
Från något hörn hittade du mitt nummer och sen dagen du log mot mig har vi aldrig slutat prata.

Men här var vi nu, på stigen som ledde upp till mitt hus stod vi. Du kramade om mig och höll mig så hårt att jag trodde att jag skulle gå sönder. Vi stod säkert där i flera timmar, tillslut släppte någonting. En känsla som jag hade haft i fyra veckor, i 28 dagar och hel del timmar och oändligt många minuter den känslan var försvunnen. Greppet om dig avtog och mina händer tryckte dig ifrån mig.

”Jag älskar inte dig.”

Jag hade lurat min själv och mina fjärilar i magen om kärleken jag hade gällande dig. Du gjorde mig till en person som vågade börja tro på sig själv igen, en som hade fått känna på att bli omtyckt och accepterad för just den hon var för första gången i sitt liv. Det hade varit för bra för att vara sant och jag hade aldrig tänkt utan bara velat bita ännu mer av det goda äpplet.

Jag visste att du aldrig skulle kolla upp och möta min blick igen den morgonen och jag visste att jag förlorat mig själv i den starka kärlek som jag var för låg för att kunna nå.